Har för en tid sedan läst Tomas Sjödins bok "Reservkraft". Han skildrar här livet som förälder till två barn med fortskridande hjärnsjukdomar. Dag för dag blir hans barn allt sämre och kommer dessvärre inte att leva tills de blir pensionärer. Hur klarar en förälder en sådan sak? Som röd tråd genom hela boken löper frågan: "Är det meningen att allt skall ha en mening?"
Jag har personligen valt att tänka att allt som sker har en mening, även om vi inte kanske förstår meningen just när något svårt sker. Men i och för sig kan jag förstå känslan att det inte kan finnas någon mening med att små oskyldiga barn skall lida och plågas. Det är en svår fråga, jag vet inte längre om det finns något svar...
Vad tycker ni?
Har allt som sker en mening?
Detta inlägg finns ochså publicerat på min andra blogg:
glasverk.blogspot.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar